Uäck..

Vart ska jag börja?
Att jag är en vekling, när det kommer till sjukhus?
Att mina systrar får se till att storasyster inte svimmar, samtidigt som vår pappa knappt går att känna igen vid första anblicken?
Uäck..

Ja, säg ni vart jag ska börja..
Jag trodde att vi kommit in på fel rum, när vi i samlad trupp leddes in i en av salarna på IVA på Falu lasarett.
Men där låg vår älskade pappa och han hade fruktansvärt ont och mådde inte på långa vägar bra alls..
Uäck..
Vi blev utskickade ur rummet och ombedda att komma tillbaka en halvtimme senare.
Uäck..
Väl tillbaka efter (våran) återhämtning så var pappas blodtryck jättelågt (79/47!).

Men efter en stund så gick det upp och vi kunde börja prata med varandra..
Jag sittandes på en stol, lite "bakom" för att slippa se det "värsta"..
Jag var såå nära att svimma flera gånger, att det känns löjligt.
Men jag rår ju inte för det.
Uäck..

Hans humor började lysa igenom, då han frågade hur jag mådde, eftersom han inte kan läsa min blogg och få veta vad som händer just nu..

Han sa åt oss att ringa till Barbro och be henne ta med sladden till gräsklipparen..
Ni fattar blickarna vi systrar gav varandra och trodde han tappat förståndet helt och yrade..
Men han tyckte att skägget växte som ogräs och ville ha sladden till rakapparaten!
Det är min pappas humor det!
Skönt att få se den!

Nu hoppas och tror jag att jag snart kan skriva om att han mår bättre, för det är verkligen vad jag önskar av hela mitt hjärta..

Älskade pappa.

Fortsätt att be och håll era tummar.

Jag avslutar med att säga:

Tack mina underbara systrar Ulrika & Helena för att ni finns i mitt liv, jag hade inte klarat det här utan er. Ni är bäst och jag älskar er!

Tack Jennie för all hjälp med Alice idag!
Älskar dig!