Eller nått.
Vet inte vad jag ska kalla det.
(mer än att jag är lika tjatig som vanligt..!)
Vad, kanske ni undrar..?
Jo, jag gillar ensamheten, men hatar att vara ensam.
Eller det kanske är så att jag behöver ensamhet, men jag behöver sällskap lika mycket.
Fattar ni?
Jag har verkligen kämpat ensam i så många år, med mig själv, med mina barn och med min ekonomi.
Kan ju inte påstå och slå mig för bröstet och skryta om att jag har lyckats.
Men jag har iallafall gjort vad jag kunnat.
Att vara ensam i att fatta, vilka beslut det än är, det är absolut inte det lättaste med en beslutsångest som är gigantisk.
Människan är inte skapad för att vara ensam.
Men människan behöver ensamhet.
Jag är inte ensam.
Jag tycker om att vara ensam.
Just nu är jag ensam.
Gillar inte att vara ensam.
Kram på er!
Fridens Liljor!
Jag behover ocksa ensamheten. Fast riktigt ensam ar jag ju inte har alltid mina hundar dar. Fina, tysta kvallar bara mina egna nar min man spelar sent. Det ar skont att vara ensam tycker jag, fast det ar mojligt att jag inte skulle tycka det om jag inte valt det sjalv...David har ju varit vid min sida i sa manga ar. Jag vet precis vad du menar i alla fall. Kram. :)
SvaraRadera